Bergsplatåerna domineras av barrskog, men med inslag av leeznde torpmiljöer med öppna marker, ängar och lövträd. Det är där man finner många trevliga blomväxter. I och nedanför rasbranterna finns de mest intressanta växterna ur botanisk synpunkt.

Oceaniskt präglad

Floran är oceaniskt präglad, vilket främst visar sig i förekomsten av en rik lavflora med flera suboceaniska arter såsom: örtlav Lobaria virens, jättelav Lobaria amplissima blylav Degelia plumbea, västlig njurlav Nephroma lævigatum m.fl. som växer på lindarna i rasbranterna. Dessa känsliga och utrotningshotade lavar har överlevt 1900-talets industriella luftföroreningar på Hunnebergs östsida och längst ut på Hallesnipen som skjuter ut i

Vänern. Andra typiskt västliga arter i växtvärlden är exempelvis myrlilja Narthecium ossifragum och klockljung Erica tetralix på bergsplatåernas mossar, klockgentianan Gentiana pneumonanthe vid sjöstränderna och bergeken Quercus petræa i bergens rasbranter.

Nordliga arter

Bland nordliga arter kan nämnas fjällarv Cerastium alpinum på Hallebergs östsida som sannolikt är en kvarleva från den senglaciala tundran. Vedsvampen Phellinus chrysoloma som bland annat är funnen i Ovandalen är också den en nordlig art i Sverige. Av de mossor som växer på bergen är
lapptrappmossan Amphidium lapponicum exempel på ett nordligt inslag.

Värmeälskande blomväxter

Bergsplatåerna är mestadels klädda med boreal barrskog och platårandzonen innehåller mest en ursprunglig vegetation av tall, ek och här och var lind och hassel. Under 1860- talet planterades en del lärk, silvergran och bok. Platån är ganska trivial, men den bryts av leende inägor runt de gamla torpplatserna. Några av inägorna hävdas med slåtter eller bete som gynnar en fin ängsflora. Två fina exempel på detta är Grinnsjötorp och Toltorp. På dessa ängar kan man se vackra sommarblommor som Jungfru Marie Nycklar, nattviol, slåttergubbe, svinrot och jungfrulin. Det stora, vackra gräset skogssvingel Festuca altissima är speciellt för Halle- och Hunneberg, därigenom att det var härifrån som växten först blev beskriven som svensk 1854.

Skogen

Flera värmekrävande växter, svampar och smådjur lever gott på bergens sydsidor, skyddade av nordliga vindar från Vänern. Bland svamparna finns orangebrun giftspindling Cortinarius orellanus, dystersopp Porphyrellus
porphyrosporus och fjällsopp Strobilomyces strobilaceus. Exempel på ovanliga och mera värmeälskande blomväxter som förekommer i zonen av ädellövträd vid foten av bergen är ärtvicker Vicia pisiformis, murgröna Hedera helix, purpurknipprot Epipactis atrorubebs, ramslök Allium ursinum och vårärt Lathyrus vernus.

En speciell dalgång

Ovandalen är en mycket speciell dalgång som delar av Hallebergs norra del ut mot Vänern. Dalen ger ett intryck av urskog med rikt växt- och djurliv. Under 1700-talet var största delen av dalgången uppodlad men den planterades med gran omkring 1860. Den naturliga lundfloran har delvis återkommit och bildat en örtrik ängsgranskog, med nu när de gamla granarna faller ersätts de av massor av smågranar och den biologiska mångfalden utarmas.

Carl von Linné

Vid Carl von Linnés besök vid Halle- och Hunneberg under sin Västgötaresa 1746 noterade han särskilt tre växter som var nya hos honom eller för vetenskapen, nämligen bergek Quercus petræa, bergjohannesört Hypericum montanum och stor häxört Circaea lutetiana.